Sorry sorry, jag hann inte göra mitt inlägg som jag skulle igår så jag får ta det idag så kommer jag ikapp.

Min dag börjar i regel vid 7-snåret på morgonen då jag slår upp mina blåa ögon och undersöker vad dagen verkar ha i beredskap för mig.

Lite morgonnyheter och en kanna kaffe hinner slinka ner under förmiddagen också.

Bortåt 10-snåret brukar jag börja småpula här hemma. En maskin tvätt, lite disk, dammsugaren och sånt som måste göras... Eller måste och måste men det är ju väldigt mycket trevligare om man gör det.

Vid 12-snåret är det dags för lite paus för att hänga med i alla händelser i Emmerdale (Hem till gården). Där är minsann dramatiken på hög nivå..

Efter det så hinner der oftast landa en kanna kaffe till i min kropp. Så var det dags att laga middag.. Det gör jag nästan varje dag i alla fall, sen händer det att jag och sonen tar en enkel mackmiddag..

Efter middagen har jag oftast tv-mys med datorn i knäet. För då är det dags att se till att uppdatera sig på Facebook, blogga lite och i övrigt snoka rundor bland alla sidor som finns..

Vid 22-snåret är det dags att börja fundera på att stänga de blå och ta ett snack med John Blund. Och innan dess så hinner jag i regel läsa lite i boken jag håller på med för tillfället - Drottning för ett tag.

Och där brukar jag försvinna..

Godnatt världen. 

Får ju börja med att säga förlåt, dagens inlägg skulle ju varit gjort igår men då hann jag inte.. Lovar att försöka kompensera dig - för jag hoppas du saknat mitt dravel - idag med att göra 2 inlägg. Jag måste ju komma ikapp igen... 

Fem saker jag aldrig glömmer blir ju inte så lätt efter som jag är en mycket förvirrad människa som glömmer det mesta till och från..

Det finns två saker jag helt klart aldrig glömmer...

1. 930502 - dagen då min son föddes. 14 dagar för tidigt och som i resten av sitt liv hade han inte speciellt bråttom att komma ut i världen..  Värkarbetet väckte mig vid 6 på morgonen och vid 19.50 samma kväll tyckte Robin det var dags att kika fram med sina blåa ögon.. Och just kika runt i lugn och ro har Robin fortsatt göra hittills i sina nu 18 år... Gullunge på dig.

2. 940907 - dagen min dotter föddes nästan på dagen. Hon var planerad till den 10:e. Här hade vi en riktig segpotta. Värkarna satte igång på eftermiddag den 6:e, lugnt och fridfullt. Ökade efterhand och vid 01 den 7:e var det dags att åka in för då hade jag 5 minuter mellan.. In kommer vi och vad händer då? Jo, det stannar av och bara fortsatte mala... Blev utskickad för att gå för att få igång det hela igen. Barnmorskan menade tydligen att jag BARA skulle gått i korridoren på avdelningen. Gjorde inte jag utan jag gav mig ut i kulvertsystemet.. Detta ledde till att jag fick lite skäll.... Personalbyte och då blev jag utskickad på stan då det var stora marknadsdagen.. "Var tillbaka till senast 1 bara" var orden jag fick.. Var tillbaka och inget hade hänt så då var det dags för en spruta.. Whoops vad det gick sen för 14:45 var fröken Nathalie ute i det fria... De mest kornblå ögon och en lång kolsvart kalufs var synen. Fullständigt bedårande.. Älskar dig trollungen.

3. Kaffe glömmer jag inte.. Varje dag i stort sett dricker jag kaffe. Det finns dagar jag inte gör det men då väljer jag det själv. Kaffet är ju i stort sett livsviktigt för mig och utan det får jag en fruktansvärd huvudvärk..

4. Min första kyss. Den fick jag på en klippa i Strömstad när jag var 10. Av Mattias. Och den kommer medans vi lekte Cowboys och indianer...  

5. De resor jag gjort i och utanför Sverige. Alla har de varit speciella på sitt vis och har skapat minnen hos mig. Europa runt, Sverige, runt, London, Helsingfors, Riga, midsommar a la tonår i Sverige... Japp, allt finns med och allt kan man le åt..

Det här får vara gårdagens inlägg - bättre sent än aldrig.

Nu ska jag ge mig på ett projekt här hemma så återkommer jag med en ny dag framåt kvällen.

Ha det bra, var rädda om varann och kramas i massor.. 

Hallå hallå där. 

Har nu suttit här och funderat lite kring vad som är rätt eller fel, viktigt eller oviktigt. Inte för att jag tror att jag har kommit fram till en definitiv slutsats i detta tänker jag nu dela med mig av mina funderingar och se vad jag får för gensvar... 

Om du tillhör de som följer mig så vet du att jag häromdagen bloggade om döden och begravningar (inlägget Livet efter detta). På detta har jag fått reaktioner, de flesta av dem samstämmiga med mitt tyckande men för en gångs skull fick jag lite på tafsen, TACK PELLE FÖR DET!!! Och nu menar jag tack... Uppskattar verkligen en möjlighet att få igång en diskussion.. 

Nu är inte mina funderingar på något vis nya utan de dyker upp då och då..

Kvällens ämne kommer att bli TRO! Är det viktigt att TRO? Måste man TRO? Vad ska man TRO på? Har någon annan rätt att tycka något om vad du TROR på?

För många känsliga frågor - nästintill tabubelagda. För visst är det lite så att i Sverige så TROR alla "svenskar" på Gud? Eller finns det alternativ? Och får man i så fall säga dem högt?

Nu bryr ju inte jag mig om vad man får eller inte utan säger vad jag vill ändå. Så nu sätter vi igång... E ni med?

Till att börja med, alla har rätt till SIN tro och att få UTÖVA den på det vis som känns bäst för var och en..... Detta tycker jag är jätteviktigt att respektera. Lika lite som jag vill bli "påtvingad" någon annans tro tänker eller vill jag tvinga på någon annan min egen uppfattning. Men det jag däremot kräver är att jag får tycka och tänka kring detta att tro.

Jag tror att varje människa måste och behöver ha en tro på någon form av högre makt. Dock inte nödvändigtvis på Gud, Allah, Buddha, Krishna eller någon annan namngiven högre makt. Det jag däremot kan finna viktigt oavsett vilket namn man väljer att ge saker är att man har en sund övertygelse/tro. All typ av fanatism är i mina ögon förkastligt. Tyvärr tycker jag att vi ser allt för mycket av den osunda typen av tro, vem orkar ens börja räkna efter? Vi har ju ett väldigt närliggande typexempel i dagarna i form av 10-årsminnet av 11 september. Islam när det visar upp sitt allra fulaste ansikte...

Rent personligen tror jag att det finns något/någon som är större än oss och som styr oss. Jag tror att vi föds goda och blir onda av miljön. Jag tror att gott föder gott och ont föder ont. Jag tror på ett liv efter döden - i typ den form som presenteras i tv-serien Ghostwhisper.  Och detta är slutsatser som jag kommit fram till genom livets resa och dessa känns rätt för mig.

Jag har som de flesta ur min "generation" provat på det här med söndagskola, jag är konfirmerad och hade en period när jag nästan trodde på Gud. Det tror jag att de flesta har - någon form av sådan period.

Livet har dock fått mig att inse att jag vill inte ha en namngiven gudomlighet. För just de finner jag så fruktansvärt sjuka. (Eller egentligen inte de utan deras trosutövare där det går över i den sjuka tron..) Och för mig räcker det med att tro på att något finns över/under/runt oss..

För om jag tittar på hur världen ser ut och vad folk "ursäktar" med sin tro så blir det bara för mycket. För ska man tro på det de tror på är det helt rätt och riktigt med könsstympningar (trots att det inte står ett ord om dem i Koranen), det är okey att starta krig med andra människor, man får bomba varandra, handikapp är "Guds straff", bränn på bål eller stena eller ha bara livet av folk i "Guds" namn för då är det okey (trots att det enligt budorden i bibeln står ATT DU SKA ICKE DRÄPA).. Finns så otroligt mycket sjuka och för mig helt obegripliga saker som man lägger i händer på en namngiven högre makt. Cancer hos nyfödda barn, svält, torka och annat som inte ens finns en möjlighet att styra över som enkel människa. Och varför skulle mitt ofödda barn behöver sona mina eventuella synder???

Genom mitt liv - som förvisso troligtvis inte ens är halvvägs - har jag kommit fram till att varje individ ansvarar för sina handlingar och sina egna val. Och utifrån de handlingar och de val man gör kommer det konsekvenser på det. Det finns alltid ett pris man får betala men det priset är mitt att betala... Ingen annans. Visst hamnar man ibland i vägskäl där man velar och ibland väljer "fel" väg men oftast inser man det rätt snart och visst försöker man då rätta till det "felaktiga" valet... Vi är ju trots allt inte mer än människor och INGEN av oss är felfri - skulle du vara det är du absolut välkommen att kasta första stenen på mig....

Liv efter döden tror jag på till viss del.. Visst har vi alla vara med om det där som brukar kallas Deja-vu? Nu tror jag inte riktigt på att vi skulle vandra och vandra, men jag tror på att om vi inte är "färdiga" stannar vi tills vi fått bli klara med det som var meningen. För om det vore så enkelt att vi vandrade hela tiden så borde det inte bli fler människor på jorden, eller? För i så fall skulle det innebära att typ hälften av jordens befolkning idag faktiskt är helt tomma själlösa skal och är vi det, är jag det, är du det????

Hmmm, ett tungt ämne men intressant och det kan ju vridas och vändas hur många varv som helst.... Nu lämnar jag ordet till dig, som min läsare...

Avslutningsvis: Tanken och trons kraft är starkare än någon vetenskap... 

Usch, det blir verkligen ett svårt inlägg. Att bara få välja fem låtar som tillhör mina favoriter blir ju apsvårt. Så jag får väl börja i den ända att plocka bort ett par favoriter/viktiga låtar för mig. Så hur mycket jag än tycker om Amazing grace, Home/Michael Bubblé, What are words/Chris Medina och 500 miles away from home/Bobby Bare så får de hamna utanför min lista idag.

Musikälskare som jag är förekommer det mesta i mina musiklistor. Det jag utesluter totalt är riktigt "tung" hårdrock (menar sån där där de mest bara skriker) och opera. Opera mer för att jag hitills inte lärt mig att uppsaktta detta och förstå grejen med det. Har dock tänkt kosta på mig att gå på en riktig opera vid något tillfälle och få hela upplevelsen då jag tror att det kan vara häftigt.

1. Avantasia - What kind of love.

Den svenska gruppen Avantasia - för mig totalt okänd tills för tre år sedan. En verklig ahaupplevelse blev denna bekantskap. Just denna låten får symbolisera min uppskattning för den melodiösa rocken i stil med Evanescence, Nightwish osv. För mig står den här låten för mina känslor för mina barn, mina vänner, de som står mig nära. Men även för de som på ett eller annat vis gör någon orätt. Och den talar om förlåtelse och förståelse. Vackra och viktiga ord.

2. Rolandz - Jajamen.

Är egentligen en fruktansvärd låt som sätter sig i huvudet på en. Man går och nynnar på den och helt plötsligt kommer det uthoppandes ur munnen på mig: Jajamen...   Och nu tillhör jag ju dem som gillar dansband på det stora hela. Helt suveränt att svänga runt med dammsugaren här hemma till. Jag uppskattar ju också att åka ut och dans mig en svängom. Så denna låt får representar mitt dansintresse. Och dessutom blir jag glad av den här låten..

3. Creedence Clearwater Revival - Lookint out my back door.

För att Creedance får mig att minnas "den gamla goda tiden".. Usch, jag är medveten om att jag en gång sagt att jag aldrig skulle säga så. Men när jag hör den här typen av musik så minns jag kvällar na i Björnholmen, allt skoj brudarna och jag hittade på... Finns många andra låtar jag kunde valt här men... Hello Josephine med Shakin Stevens till exempel... ni som var med vet vad jag menar.

4.  Tina Turner - what you get is what you see.

En superlåt och här åker alltid volymen upp ordenligt. Kan ju inte låta bli.  För mig står just den här för mig. För det du ser är det du får nöjet/plågan att umgås med. Välj själv vilket du tycker det är. Sen är jag otroligt imponerad av Tina och hennes liv.

5. Emmy - skajagprova@hotmail.com

För att representera all fjortispop jag lyssnar på av mer eller mindre eget val.. Har ju tonårsbarn som lyssnar på sånt här. Den får också symbolisera hur samhället ser ut idag. Har man inte kontakt vis sms eller facebook så har man det genom MSN. Fysisk kontakt är ju nästan obefintlig. Är det konstigt att det ser ut som det gör? Låten är egentligen inte bra men det är ett skönt gung i den och här åker volymen gärna upp ett par snäpp.

Phu, jag lyckades ta mig igenom denna lista också. Det var en pärs. Och som jag sa i inledningen, det finns hur många låtar som helst som jag idag har valt bort.. Får nog ta mig en dag och bara rekommendera alla mina favoriter...

Så var nu rädda om varann där ute och kramas i massor... 

Har ju haft en stund på mig nu men inte blev det lättare för det. Så jag tar väl en stund på mig så blir jag väl klar så småningom - och det gör ju inget om det tar tid för det har jag ju fortfarande gott om...  Så här kommer det:

1. Min mobil. För i den finns hela mitt liv. Den används flitigt för att både ringa, sms:a, fota och annat. Viktiga saker lägger jag in i den. Födelsedagar, möten och annat som ska hända som behöver kommas ihåg. Den är dock inte lika fullspäckad som min almanacka var för ett par år sedan...

Min telefon är i princip på dygnet runt - dock på ljudlös när så krävs. Och jag kan faktiskt låta bli att svara också om det inte är läpligt just då - tex när man äter middag....

2. Min dator. Det av mitt liv som inte finns i min mobil finns ju datorn. Och numera är det ju bara att konstatera att man inte klarar sig utan dator och nät. Allt ska ju göras där och det finns ju flera företag som inte ens har en bemannad kundservice... Näe, numera sköter man arbetsredovisningar, lönespecar, räkningar, flyttanmäla osv via nätet.... Sen är det ju självklart en bonus att kunna använda den lite roliga grejor också så som facebook, bloggande och sällskapsspelande.

3. Musik. Detta är för mig livsviktigt, nästan lika viktigt som att andas. Hemma hos mig står radion på i de flesta rum dygnet runt. Många kan nog finna det irriterande men för mig är det en trygghet som ger mig ro och harmoni. Jag kan visst erkänna att jag egentligen inte lyssnar så noga men det finns där. Som sällskap, som trivselfaktor och som en trygghet. Jag trivs i tystnaden om jag får välja det själv.

4. Solen. Vi har ju faktiskt ett seriöst förhållande, jag och herr Sol.. Just nu har vi någon form av fnurra på tråden. Vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna detta konstanta tjurande men men det kommer nog fram så småningom. Solen är livsviktig för mig. Den ger mig energi, ork och kraft att se framåt. Dessutom mår man ju bättre när herr Sol smekt en en stund och man får känna värmen och kärleken han kan erbjuda. Får nog ta och krypa till korset och be honom om ursäkt så hans humör blir bättre.

5. Skratt. Så otroligt välgörande de är. Och nu tänker jag på de där härliga när det kittlar i hela magen och man skrattar så mycket att man får kramp.... Fattar du vilka jag menar?? De där helt underbara skratten när man skrattar ihop med någon, oftast om något helt menlöst men som lyfter hela dagen. Och just de där dagarna kan man ju leva på så länge sen. Och en downdag kan man ta fram minnet av skrattet och helt plötsligt börja le i ren förtjusning...

Se där ja, det gick att få ihop fem saker även om det tog en stund.. Fast om vi ska vara helt ärliga så finns det ju egentligen bara 3 saker vi VERKLIGEN behöver.. Luft, vatten och mat.... Utan dem dör vi ju.. 

Var nu rädda om varann där ute och kramas i massor... 

Innan jag gör mer här idag så tar vi en liten sammanfattning av dagen. 

Mötet är avklarat och det var ett helt okey möte. Vi kom dock inte så långt eftersom flera väsentliga personer saknades av olika anledningar. 

Så i alla fall är jag och de som var med överens och det känns himla bra. 

Jag har bara att vänta tills de personer som nu då saknades tar kontakt med per telefon om en dag eller två - när de är tillgängliga igen.

Tror nog att det här kommer bli hur bra som helst och det känns verkligen som att vi har en plan som håller..

Så nu tar vi steget framåt och har siktet inställt på de positiva bitarna. Det här kommer gå vägen. För det har jag bestämt...  

Nu sitter jag här och småsoftar. Har knappt två timmar på mig innan jag ska vara på möte med rehabgruppen för att planera min framtid lite. 

Tycker detta ska bli spännande och intressant samtidigt är det ju med en vis "fasa" jag kommer gå dit.

Kommer det nu bli tjafs med Försäkringskassan? Jag har ju passerat de där dagarna man har rätt till ersättning egentligen.. Tror inte det ska bli något strul men man vet ju aldrig..

Vart vill min arbetsgivare ha in mig och kommer det bli något som funkar i längden? Det hoppas jag och jag har ju ändå lite egna visioner som ska förverkligas..

Min doktor och jag var överens igår och eftersom hon är en bra doktor kommer hon gå på den linjen vi kom fram till igår även idag. Detta känns så himla skönt...

Men jag återkommer senare med besked om hur mötet gick och så.. Och så har jag ju min lista att klara av idag också - fem saker jag inte klarar mig utan...  Hmmm, det får bli kvällens projekt det..

Var nu rädda om varann och kramas i massor.

Nu är det inte så att jag har en dålig dag eller känner mig speciellt nere idag. Jag har haft en riktigt bra dag får jag säg. En trevlig tur till Rottne med mellanlanding i Växjö med suverän lunch och trevligt sällskap, ett besök hos doktorn med bra resultat och i övrigt lugn och ro. Mer kan man väl inte begära en regnig septembermåndag????

Nä det tycker jag inte. Anledning till mitt val om ämne är mycket enkelt. I bilen mellan Älmhult och Rottne så dök det upp minneslåtar för mig och Titti som är relaterade till begravningar eller personer som är döda. Låtar som både Titti och jag tycker mycket om och som vissa dagar gör oss glada och vissa nedstämda... Idag fick vi gåshud och det är ju också en känsla att uppleva.

Nåväl, jag kan ju börja med att berätta vilka låtar vi lyssnat på. Idag var det Bobby Bare med 500 miles away from home och Chris Medina med What are words, två berörande låtar.

Det som fick igång mig sen var funderingarna just kring hur jag vill ha det när det är dags för mig. Inte för att jag på något vis tänkt lämna in än - ABSOLUT inte!! Men då och då berörs ämnet och varje gång känns det lika aktuellt att fundera över det. Har du funderat på hur du vill ha det??

Jag menar i både stort och smått.

Om jag berättar hur jag tänker kanske du delar med dig av dina tankar kring detta.

Jag vill bli kremerad till att börja med, begravd i minneslunden om det inte är så att reglerna är ändrade och jag kan få spridas ut över en vacker äng. 

En dödsannons är inte nödvändig för min del men om nu de som finns för att ta hand om allt efteråt verkligen vill ha det så visst fine. Men jag vill inte ha en massa kristet dravel i den - tror ju ändå inte på Gud - utan i så fall vill jag ha Carpe diem eller något liknande där. 

På begravningsakten vill jag verkligen inte ha en massa sorgsna svartklädda typer, näe de som kommer dit ska komma som de brukar klä sig oavsett hur "lämpligt" det kan anses. För jag vill att de som kommer dit är sig själva så mycket de kan och inte sätta upp en prydlig fasad..

Blommor vill jag inte ha!!!! Kommer ni med det då blir jag arg och lovar att hemsöka dig resten av ditt liv.. Och tro mig det kommer jag fixa..  För faktum är ju att om du  inte kunde ge mig blommor medans  jag levde då har jag baske mig ingen nytta av dem som död. Eller? För inte sjutton kan jag lukta på dem elelr njuta av färgen på dem då? Just det kan göra mig upprörd när jag går på andras begravningar - det faktum att då kan man ödsla bort hur mycket pengar som helst på något som inte betyder något längre - ge hellre blommorna till personen som är i liv eller varför inte kosta på dig att dela med dig av din tid en liten stund, det betyder ju något och gör skillnad.

Det finns två låtar jag vill ha spelade och det är Amazing grace - egentligen på säckpipa men det lär ju inte hända - och Home av Michael Bubblé. Två låtar som betyder mycket för mig.

Efteråt skulle jag vilja att de som samlas faktiskt ställer till med en sjuhelsikes fest, partar loss och dansar på min grav - för det är vad jag skulle ha gjort om jag hade varit där.. Ja vet att det låter hemskt men om man ska hedra någon så ska man väl göra det i den personens anda? Annars är vi ju tillbaka till att hyckla och bara hålla fasaden snygg och sådant skiter ju jag ett stort stycke i.

Nu menar jag inte att det på något vis är fel med svart på begravning, landgångsbjudning och kaffe i församlingshemmet efteråt osv.. Det ställer jag upp på om det krävs av mig. 

Min mormor gick bort för 1,5 år sedan och på hennes begravning bar jag svart, la blommor på kistan och åt landgången efter. Men det var för att min mormor skulle velat ha det på det viset.. För så var hon uppfostrad och uppväxt med att det ska vara.

Nu lämnade jag blommor till mormor varje gång jag hälsade på henne medans hon levde. Och var det inte en blomma var det lite choklad eller något annat som jag visste att hon tyckte om och skulle uppskatta. Och för mig betyder det mer än blomman jag la på kistan..

Och faktum är att det här med begravningar och så är nog det som orsakar mest tjafs, bråk och elände inom den egna familjen - eller i alla fall har det sett ut så i min familj. Kanske inte så mycket själva begravningen men det är ju inte slut med det.... Så till mina barn - eller vilka det blir - som får städa bort mig sen. Släng skiten, spara inte på en massa, trät inte - det e bara materiella ting ändå. Utan se ljust på saker och ta nya tag, för det hade jag velat..

Natti natt - in i drömmarnas land. Ses i Nangijala.