"Stjärnorna de säger vad du är för en individ. 
Hoppa om du vågar riskera ditt liv. 
Och du vet inte hälften av det jag läser här. 
Men kom ihåg innan du hoppar: 
Fråga stjärnorna om när"

Hur mycket råder vi egentligen äver i våra liv? Eller i alla fall hur mycket bestämmer vi själva över?

Har ju haft en tyngre period i livet just nu som gör att dessa frågor snurrar runt i mitt huvud.

Och bara för att lugna de som blir oroliga nu så är det inte mig själv, rent personligen, det handlar om. Jag mår rätt bra med mina mått mätt. Och absolut jämförelsevis med tidigare i år. Men inte hjälper det mycket när man ser hur någon annan som man verkligen älskar och bryr sig om mår så dåligt att hjärtat är på väg att brista.

Att jag mår bättre och har mer ork nu gör att jag orkar med situationen som uppstått. Och nu menar jag inte att detta är en uppoffring. Jag hade gjort precis samma sak även om orken inte funnits där egentligen, för det är sådant man gör för de som är viktiga för en. Skillnaden är att det finns lite ork kvar för mig själv och mina egna tankar när dagen är slut.

Visst ska man hoppa och visst ska man våga men det innebär inte att man behöver vara dumdristig. Risker ska kalkyleras och tas i beaktande. Noga övervägas och ifrågasättas med - Är det verkligen värt det??

Efter ett förvånandsvärt konstruktivt möte idag så ser det mycket ljusare ut. Inte så att det är någon universallösning på gång eller så men en lätt knuff för att underlätta hoppet när det är dags för det kom vi fram till idag. Känns jätteskönt för de flesta inblandade parter.

Kan däremot inte sluta förvånas, fast jag inte borde, över att vissa inte har vett att ha försåelse eller respekt nog för att lyssna på någon annan. Och att dessutom ha mage att vilja ha ursäkter och förklaringar på saker som inte borde behöva förklaras eller ursäktas. Hur e man funtad då?? Är det så att jorden kretsar kring endast en person och allt annat är oväsentligt? Hmmm, som sagt var. Borde inte fundera på detta...

Jag hoppar nu och frågar stjärnorna....

Var rädda om varandra och kramas i massor..   

Nu är det dags att avsluta denna lista. En lista som jag uppskattat att göra egentligen.

Dagens ämne är givmildhet. För att vara exakt handlar det om vart jag skulle vilja donera pengar och varför.

Fast innan jag talar om vart jag vill ge mina pengar måste jag fråga. Om man donerar pengar, gör man det för att man egenligen vill eller gör man det för att "döva" ett dåligt samvete?? Jag som vanlig medelsvensson ger ju huvudsakligen för att jag vill det - något annat har jag ju inte råd med.. Men när det börjar handla om lite större summor tror jag faktiskt att det handlar om att döva sitt samvete.

För jag kan inte tänka mig att våra kändisar allihop brinner för barnen, för cancersjuka, för Hiv-positiva, för hemlösa osv osv.. Har jag fel??

Nu dövar jag inte mitt samvete när jag varje månad ger 100 kronor till Greenpeace - vilket jag faktiskt gör. Jag tycker miljön är ett viktigt ämne och jag tycker att Greenpeace är en bra förebild för det mesta. Visst har de gjort sina misstag och klumpiga sidotramp de med men på det stora hela.

Nu önskar jag inte livet ur folk på något vis men vid de tillfällen det hänt att jag haft i min bekantskap någon som gått bort så brukar jag skippa blommor och kransar och istället ge pengar till Hjärt-och lungsjukasförbund, till Cancerfonden eller någon annan medicinsk organisation som jag vet låg den personen varmt om hjärtat. För mig är det betydligt mycket ärligare än massa blommor på graven som snart är borta. Jag tror på att ge mitt bidrag där istället och med lite tur kunna ha bidragit till att lösa dessa gåtor som tar allt för många från oss för tidigt.

Genom åren har jag även donerat massor till mina barn och deras klasskassor. Visst gör jag det med glädje men jag kan väl ibland vara lite tveksam till om jag behöver 25 Sverigelotter eller 20 burkar med goda kolor... Om inte annat så är inte kolorna snälla vid min figur så därför kan jag ju skylla på barnen när jag ska urskuldrar mina extrakilon... För självklart MÅSTE ju jag äta upp alla kolor!!!

Men alltså, sammanfattningsvis hamnar mina pengar hos Greenpeace, hos Cancerfonden, barncancerfonden, hjärt-och lungsjukas förbund och skulle jag få en massa pengar över skulle jag även skänka till Djurens vänner..

Vart går dina pengar?? Och varför?

Var rädda om varann och kramas i massor.  

Kollar runt bland "mina" bloggar och hittar då en utlottning som jag gärna vill vinna.. Så här delar jag med mig.

Milah lottar ut en goodiebag. Massor av smått och gott och bara bra ha-grejor. Som gjuten för mig..:)

Hoppas nu jag vinner.

Hejsan hejsan mina vänner.

Har ni saknat mig?? Lite hoppas jag i alla fall.

Och jo, jag vet. Jag har varit riktigt usel på att blogga denna månaden.

Det har varit lite mycket på hemmafronten så jag har inte haft tid eller ork. Men det har i alla fall inte gått så långt att jag har övervägt tanken på att lägga ner här... Näe, det händer inte.

Men nu var det inte det vi skulle prata om idag.. Nope, dagens ämne är lycka..

Eller ja, inte dagens ämne.. Skulle ju gjorts för nästan en månad sen men som man brukar säga - bättre sent än aldrig.

Vad gör mig lycklig??

Massor med saker gör mig lycklig. Sen är väl frågan om vilken typ av lycka man är ute efter... Är det den typ av lycka som ger en en varm känsla i magen och ett trevligt välbefinnande eller den typen där man skulle få för sig att göra frihandsvolter till höger och vänster? (Tro mig - INGEN vill se mig göra detta i verkliga livet) Jag är personligen nöjd med den lycka som får mig lagom välmående och tillfreds för stunden. Behöver man verkligen mer??

Sånt som får mig att få den känslan är vetskapen att mina barn mår så bra de bara kan för stunden, att mina vänner har det bra och vet att jag tycker om dem och bryr mig om dem, att solen skiner, att jag vet att jag har människor runt mig som bryr sig om mig, en god middag, en skön säng att sova i, trevligt sällskap när jag ber om det osv osv.. Visst är det banala och basic saker men hur lätt är det inte att glömma bort dem? Och att inte se hur viktiga de är!!! 

Allt för många hänger upp sig på stora saker tycker jag. Jag menar, "Jag blir lycklig om jag har pengar", "Jag måste bara ha den ****", "kolla in mina nya *****" osv osv. Det handlar oftast om rent materiella ting och visst kan det ge en lyckokänsla men den är ju snabbt övergående.

Visst kan man bli lycklig om man har pengar och visst underlättar pengar livet men i längden blir man ju inte lyckligare av dem.. Eller? För faktum är att det enda du kan göra med pengar är att handla för dem och äkta känslor är trots allt inte till salu. Aldrig någonsin....

Visst kan jag vara lycklig över att ha senaste mobilmodellen eller de där skorna jag sneglat på ett halvår från Gucci eller whatever.. Men det är döda ting.

Näe, tacka vet jag det min omgivning kan ge mig och sådant som är "gratis".. Solen, friska luften, vyerna i naturen, vänners uppskattning, barnens kärlek. Det är sådant som är viktigt och som faktiskt spelar roll..

Lycka är att bli sedd och hörd för den man är....

Dagens visdom tar slut här och nu återgår jag till att göra min söndag och vara blond och blåögd.. 

Var rädda om varann och kramas i massor.... 

God morgon dog morgon världen. Då var det dags att prata rädslor. Har du några rädslor? Eller stora panikgrejor. Sånt där som får dig att få ont i magen och svettas utan att du gör något.. Jag tror dig inte om dus säger NEJ för jag är helt övertygad om att alla har sådana saker.

Skillnaden är bara att en del låter dessa saker styra livet mer än andra..

Och jo, jag är precis som alla andra. Det finns rädslor och paniksaker under ytan hos mig med. Vore ju konstigt annars.

Mina två största rädslor är HÖJDER och SPINDLAR.. Och jag är verkligen rädd för dessa saker. Det är för min del så pass illa att jag anpassar mitt tv-tittande efter det. Tex James Bond går fetbort för visst är det så att han i varneda film ska hoppa från flygplan elelr något annat högt upp å sen blir det ne kvarts panoramabilder av den FANTASTISKA naturen som är under honom.... Och jag håller på att kräka och är alldeles grön i ansiktet. 

Och för att nu reda ut begreppen, det är HÖJDER jag är rädd för inte att flyga egentligen. För jag är inte rädd att planet ska störta eller nåt sånt utan det är just det faktum att jag befinner mig utan fast mark under fötterna.. Nu är det säkert något smarthuvud som säger: Men du har ju fast under fötterna - flygplansgolvet. Och nej, det är inte fast mark under fötterna.. 

Min höjdskräck går till och med så långt att jag inte står på stol för att typ byta gardiner. Det är illa det här. Och visst begränsar det mitt liv till vis del. Inte så att jag känner att jag saknar James Bond eller så.. Men det krävs lite eftertanke när jag ska jag göra saker och jag ställer mig då frågan: Behöver jag verkligen det här?? Nån dag ska jag ta tag i detta men inte idag..

Spindlar har samma typ av begränsnng för min del. Naturprogram är uteslutet. Elelr förekommer i väldigt begränsad utsträckning. För nog katten är det så att även om jag sitter och tittar på ett program om lejon så nog dyker det i rutan upp något hårigt, stort och med massor ben. Urk vad äckligt. Och på tv är de ändå hanterabara. Kan du tänka dig hur det funkar hemma hos mig när det dyker upp en spindel IRL!!! Händer tack och lov inte så ofta men det har ändå hänt. Å vid dessa tillfällen så har jag alltså ringt hem min son från skolan!! Och han är faktiskt snäll och kommer hem och räddar sin panikslagna mamma. Tur jag har honom, jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Spindlar har jag dock ingen tanke på att hantera på något vis.. Enda jag skulle vilja göra med dem är att utrota dem från jordens yta - ihop med fästingar.

I övrigt har jag helt normala rädlsor så som att jag är rädd att mina barn inte ska må bra, att de ska bli sjuka, att andra människor ska vara elaka osv osv. Men det handlar ju mer om att det man tycker om och det man vill ha ger i bakspegeln en rädsla också. Annars skulle det ju inte bli något positivt. 

Näe, nu får det vara nog för idag. Eller i alla fall just nu. Ska gå och väcka barnen och kolla så de mår bra.

Var rädda om varann och kramas i massor.  

Då var det dags att fundera lite igen. Kan inte för min själ påminna mig om att jag gjort en enda utmaning här i livet. Eller i alla fall inte någon som någon annan utmannat mig till att göra.

Det är liksom inte lönt att säga till mig vad jag ska göra för om jag inte vill gör jag inte det i alla fall. Näe, andras utmaningar är ointressant jag håller mig till mina egna privata och det räcker långt för mig.

Så därför passar jag idag på att slå ihop morgondagens inlägg med dagens. För imorgon handlar det om en utmaning jag skulle vilja göra. Lite kaka på kaka hos mig.

Självklart har jag antagit typen av utmaning: -Du vågar inte prata med honom, Du vågar inte doppa dig idag... Banala och enkla saker och faktum är att om jag inte hade velat prata med personen ifråga så hade jag inte gjort det å hade jag inte varit sugen på att bada så hade jag inte doppat mig....

Så jag kan som sagt inte komma på någon utmaning jag gjort. Skulle någon av mina läsare komma på något jag blivit utmanad att göra - för jag vet ju att jag har ett par stycken nära vänner som läser här - så får ni gärna påminna mig...

En utmaning jag skulle vilja göra finns inte riktigt heller. För för mig innebär ju en utmaning att ta tag i något som är jobbigt och bearbeta det och övervinna det. Och vill man någon gång göra det egentligen? Näe hävdar jag. Men man kan däremot inse att man måste ta tag i just det där.. Och det är ju två olika saker - vilja kontra måste.

Varje gång jag närmar mig 5-strecket i ålder så har jag bekanta som hävdar att de ska skicka iväg mig på flygturer, fallskärmshopp, helikopterturer, bungyjump och annat som innebär en konfrontation av min höjdskräck. Och varenda gång säger jag att visst gör ni det men ni kastar bort era pengar för jag kommer aldrig göra det och jag skulle inte uppskatta det det minsta... Och helt ärligt känner jag inget större behov av att fronta den rädslan för jag klarar mig bra på markplan och fötterna stadigt på jorden. Och inte fasen skulle jag bli en bättre människa för att jag skulle ha frontat det. Näe inte det minsta..

Så sammanfattningsvis, utmaningar är inte min grej och om någon utmanar mig så är det bortkastad tid. Lägg tiden på något annat istället!!

Var nu rädda om varann och kramas i massor.