Jaha, nu har äntligen min flunsa gett med sig. Så jag är på benen igen. Fast jag måste erkänna att jag känner mig sjukt dålig i alla fall.

Just nu känns livet nattsvart och otroligt tungt. Skulle egentligen bara vilja kura ihop mig under täcket och gråta men det går ju mot mina principer.

Sonen är iväg med skolan i Sälen - vilket är kul för honom men jag saknar honom sjukt mycket... Inte för att han brukar föra massa väsen men det e tyst och tomt här hemma utan honom. Love you, son....  

Dottern är ju i Norrköping och dit är det för långt för att bara åka till och få en varm mammakram - vill jag ju ha... Du e ju min solstråle   .

Mina älskade vänner finns ju för mig men vad hjälper det när man saknar någon så hjärtat blöder???

Egentligen vet jag att jag är en trevlig och mycket älskvärd person.. Eller låt mig formulera om, värd att älska mycket.... Men just nu känns det som att vad jag än gör så blir det fel.. Suck.

Ber jag snällt är jag för "tam", kräver jag e jag "för mycket". hur ändå in i he***te ska man då vara??? Matte var ändå ett av mina starka ämnen i skolan men den ekvationen får inte ens jag ihop..

Ska det vara så svårt att i alla fall få en liten bit av det som jag tycker att jag är värd?

Just nu får det mig att känna mig liten, ful, ömklig, mindervärdig, tungsint och faktiskt väldigt beige! Och det är något som jag verkligen inte är i vanliga fall. Brukar vara ett gnistrande paket.

Så just nu sitter jag här, tungsint och deppig och funderar på hur jag ska lösa detta. Kan ju faktiskt vara så att jag drabbats av en släng av vinterdepression. Kanske behöver lite uppåtpiller??? Hmmm, nej det tror jag inte på. Tror snarare att det är så att jag behöver lite hederlig ömhet och "kärlek".. Eller i alla fall skulle jag behöva en varm kram, ett par pussar och någon som talar om för mig att jag är vacker och duger som jag är.. Med känsla då alltså.. För om det bara hade handlat om det rent fysiska så är det ju inga problem att ordna fram.

Men faktum är ju att ibland behöver man mer än bara det...

Å eftersom det inte finns någon smidig lösning på mitt dilemma idag så fortsätter jag väl sitta här och är melankolisk och lyssnar på deppmusik.. kan ju knappast må sämre för det i alla fall.. Och bara för att göra det hela fullkomligt kan jag ju titta ut på vinterslasket utanför...

Jaha, då var man sjuk igen.. Å nu tillhör jag ju den del av kvinnliga världen som blir manligt sjuk.. Lite feber och jag står inte på benen. Lägg sen till hosta som inte av denna värld, ont i hela kroppen och en sprucken hörselgångsinflammation så kan ni förstå att jag har nära dödenupplevelser..

Fast än så länge har jag fått behålla lite av min röst. Alltid något i eländet.

Men jag känner mig ruskigt ömklig och liten. just nu saknar jag någon i mitt liv.. nån som hade kunnat ta hand om mig, hålla om mig och säga snälla saker. Baksidan av att vara singel. Men det går ju över som tur e.

Normalt tillhör jag de där som brukas benämnas som STARKA.. Just nu e jag nog inte starkare än en tvååring. Tänk att det kan vara på det viset. Å att man inte reflekterar över det i vanliga fall.

Så vad är man då när man är STARK?? hänger det ihop med att man oftast klarar sig själv och reder upp sina bekymmer efter bästa förmåga?

Det kan jag tycka är en korkad slutsats.. Jag tycker det är starkare att inse att man behöver hjälp från andra och har vett att be om den... Nu är ju jag väldigt dålig på den biten.. hänger säkert ihop med mitt enorma kontrollbehov som jag jobbar med (och har gjort ett antal år nu).. Det e svårt att släppa så mycket på den egna kontrollen.

Men jag är inte bättre eller sämre än någon annan.. Jag gråter som alla andra - även om jag gör det inombords för det mesta.

Är man stark om man ser till att ta tag i saker och få något gjort?? Också korkat.. Å för mig är det så att jag belastar mig själv med andras brister.. Händer det inget så blir jag frustrerad och börjar röra i grytan vilket i sig leder till att folk runt omkring gärna struntar i att ens försöka - de vet ju att jag fixar ändå.. Stundvis blir jag såååå less på den mentaliteten..

Nähä, nu har gnällbältet varit igång. Nu drar jag täcket över huvudet igen och hoppas på en bättre dag imån.