Jaha, nu har äntligen min flunsa gett med sig. Så jag är på benen igen. Fast jag måste erkänna att jag känner mig sjukt dålig i alla fall.

Just nu känns livet nattsvart och otroligt tungt. Skulle egentligen bara vilja kura ihop mig under täcket och gråta men det går ju mot mina principer.

Sonen är iväg med skolan i Sälen - vilket är kul för honom men jag saknar honom sjukt mycket... Inte för att han brukar föra massa väsen men det e tyst och tomt här hemma utan honom. Love you, son....  

Dottern är ju i Norrköping och dit är det för långt för att bara åka till och få en varm mammakram - vill jag ju ha... Du e ju min solstråle   .

Mina älskade vänner finns ju för mig men vad hjälper det när man saknar någon så hjärtat blöder???

Egentligen vet jag att jag är en trevlig och mycket älskvärd person.. Eller låt mig formulera om, värd att älska mycket.... Men just nu känns det som att vad jag än gör så blir det fel.. Suck.

Ber jag snällt är jag för "tam", kräver jag e jag "för mycket". hur ändå in i he***te ska man då vara??? Matte var ändå ett av mina starka ämnen i skolan men den ekvationen får inte ens jag ihop..

Ska det vara så svårt att i alla fall få en liten bit av det som jag tycker att jag är värd?

Just nu får det mig att känna mig liten, ful, ömklig, mindervärdig, tungsint och faktiskt väldigt beige! Och det är något som jag verkligen inte är i vanliga fall. Brukar vara ett gnistrande paket.

Så just nu sitter jag här, tungsint och deppig och funderar på hur jag ska lösa detta. Kan ju faktiskt vara så att jag drabbats av en släng av vinterdepression. Kanske behöver lite uppåtpiller??? Hmmm, nej det tror jag inte på. Tror snarare att det är så att jag behöver lite hederlig ömhet och "kärlek".. Eller i alla fall skulle jag behöva en varm kram, ett par pussar och någon som talar om för mig att jag är vacker och duger som jag är.. Med känsla då alltså.. För om det bara hade handlat om det rent fysiska så är det ju inga problem att ordna fram.

Men faktum är ju att ibland behöver man mer än bara det...

Å eftersom det inte finns någon smidig lösning på mitt dilemma idag så fortsätter jag väl sitta här och är melankolisk och lyssnar på deppmusik.. kan ju knappast må sämre för det i alla fall.. Och bara för att göra det hela fullkomligt kan jag ju titta ut på vinterslasket utanför...

Jaha, då var man sjuk igen.. Å nu tillhör jag ju den del av kvinnliga världen som blir manligt sjuk.. Lite feber och jag står inte på benen. Lägg sen till hosta som inte av denna värld, ont i hela kroppen och en sprucken hörselgångsinflammation så kan ni förstå att jag har nära dödenupplevelser..

Fast än så länge har jag fått behålla lite av min röst. Alltid något i eländet.

Men jag känner mig ruskigt ömklig och liten. just nu saknar jag någon i mitt liv.. nån som hade kunnat ta hand om mig, hålla om mig och säga snälla saker. Baksidan av att vara singel. Men det går ju över som tur e.

Normalt tillhör jag de där som brukas benämnas som STARKA.. Just nu e jag nog inte starkare än en tvååring. Tänk att det kan vara på det viset. Å att man inte reflekterar över det i vanliga fall.

Så vad är man då när man är STARK?? hänger det ihop med att man oftast klarar sig själv och reder upp sina bekymmer efter bästa förmåga?

Det kan jag tycka är en korkad slutsats.. Jag tycker det är starkare att inse att man behöver hjälp från andra och har vett att be om den... Nu är ju jag väldigt dålig på den biten.. hänger säkert ihop med mitt enorma kontrollbehov som jag jobbar med (och har gjort ett antal år nu).. Det e svårt att släppa så mycket på den egna kontrollen.

Men jag är inte bättre eller sämre än någon annan.. Jag gråter som alla andra - även om jag gör det inombords för det mesta.

Är man stark om man ser till att ta tag i saker och få något gjort?? Också korkat.. Å för mig är det så att jag belastar mig själv med andras brister.. Händer det inget så blir jag frustrerad och börjar röra i grytan vilket i sig leder till att folk runt omkring gärna struntar i att ens försöka - de vet ju att jag fixar ändå.. Stundvis blir jag såååå less på den mentaliteten..

Nähä, nu har gnällbältet varit igång. Nu drar jag täcket över huvudet igen och hoppas på en bättre dag imån.

Hahaha, idag är det min namnsdag.. Brukar inte uppmärksamma sådant men jag har faktiskt fått ett par grattis idag. Från helt skilda håll. Och sådant uppskattas ju alltid.

Sen är det ju rolgare att få sådant rent spontant. Tänk bara vad en del "kräver" uppmärksamhet!!

Jag har en del personer som jag umgås med som knappt tycker det är lönt eller värt besväret att skicka andra en tanke men så fort det kommer till dem själva så är inte ens det bästa gott nog.

Alltså jag menar då att om man köper något så är det bara fel på saken - fel storlek, färg, form, kvalitée eller what ever.. Bara man kommer på något fel så spelar det ingen roll.

Skulle man mot förmodan inte komma med någon present så får man skit för det - detta trots att personen i fråga mycketväl kan ha sagt: Att vaddå, det e väl inget att fira?? Näe, jag vill inte ha något..  Har man då gjort kapitalfelet och skippat presenten så e man taskig och en dålig kompis för det.. Kan inte folk bestämma sig???

De av mina vänner som faktiskt känner mig på riktgt vet att om jag säger att jag inte vill ha något så menar jag det.. Blir helt klart tillräckligt glad över ett grattis-SMS eller mail...

Jag tycker ju att livet är till för att berika och förgylla våra upplevelser.. och det gör man inte genom matriella ting.. De kan möjligen underlätta dagen men inte mer. Nej, hos mig är det så att berikningen får man genom att visa omtanke och uppskattning till och för de som står en nära.. Och för mig är det så att det kan vara lika mycket värt med en handplockad bukett från dikeskanten som en prålig present.. (Såna vill jag inte ens ha egentligen). Får man buketten en dag när man kanske e lite depp och nere så lyfter det i alla fall mig mer än alla "tvångspresenter" på "de rätta"-dagarna..

Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting. - Nalle Puh.

Jaha, här tänker jag börja. Tycker ju faktiskt att det trots att det kommer från en rätt förvirrad björn så är det kloka ord. 

För tänk vad mycket vi egentligen låter oss bara gå förbi av ren slentrian och gammal vana. Eller varför inte till och med kalla det lathet??  Hur många gånger har man inte ångrat att man inte gjorde just det där man inte gjorde?

För ett par år sedan när min mamma gick bort vid 62-års ålder slogs jag av tanken att livet går alldeles för fort. Då kom jag underfund med att jag vill försöka fylla mitt liv med mer eller mindre viktiga saker och upplevelser. Så jag skaffade mig en "Att göra av livet"-lista.. Nu har jag inte skrivit ner den på papper utan den lever sitt rätt fria liv i mitt huvud. Får ju vara någon måtta på min präktighet ändå..  

På listan finns de meste mer eller mindre seriösa saker. Tex har jag en punkt på listan som säger att jag någon gång ska prova på att äta surströmming!! Kan inte för allt här i världen tänka mig att jag kommer att tycka det är gott men jag vet ju inte förrens jag provat. Eller hur?

Dessutom är det så att för mig tillhör just surströmming en del av den svenska kulturen.. Något således varje person som med hedern i behåll vill kalla sig svensk bör ha provat på...

Jag har hunnit klara av ett par saker på min lista, så som att prova på att snusa. Något de flesta kanske gör som naiva tonåringar.. Jag väntade tills jag nått den mogna åldern av 36 år.. Å det kan jag tala om att det var inget för mig. Men det är avbockat.

Sen tillhör jag det gäng människor som älskar att resa men som är paniskt rädd för att flyga!! å jag menar verkligen paniskt rädd, blir ju illamående av att titta på höjdbilder på tv... Å nej, jag är inte rädd för att planet ska störta utan far så fruktansvärt illa av höjder.. Håller just nu på att bearbetar mig själv då jag har en god vän som tänkt ta med mig till Turkiet när jag fyller 40.. Å visst kan man transportera sig dit på andra sätt än flyg men det känns som mer jobb än nödvändigt.. Men bara av den anledningen så håller jag på att beta av diverse båtresor just nu. Under hösten har jag kunnat boka av besök i Helsingfors och Riga - vilka jag aldrig varit i innan..

Så min fråga nu är, Vad har du på DIN lista??? Eller är det så att du tillhör de som säger "vi får se"?