Nu är det inte så att jag har en dålig dag eller känner mig speciellt nere idag. Jag har haft en riktigt bra dag får jag säg. En trevlig tur till Rottne med mellanlanding i Växjö med suverän lunch och trevligt sällskap, ett besök hos doktorn med bra resultat och i övrigt lugn och ro. Mer kan man väl inte begära en regnig septembermåndag????

Nä det tycker jag inte. Anledning till mitt val om ämne är mycket enkelt. I bilen mellan Älmhult och Rottne så dök det upp minneslåtar för mig och Titti som är relaterade till begravningar eller personer som är döda. Låtar som både Titti och jag tycker mycket om och som vissa dagar gör oss glada och vissa nedstämda... Idag fick vi gåshud och det är ju också en känsla att uppleva.

Nåväl, jag kan ju börja med att berätta vilka låtar vi lyssnat på. Idag var det Bobby Bare med 500 miles away from home och Chris Medina med What are words, två berörande låtar.

Det som fick igång mig sen var funderingarna just kring hur jag vill ha det när det är dags för mig. Inte för att jag på något vis tänkt lämna in än - ABSOLUT inte!! Men då och då berörs ämnet och varje gång känns det lika aktuellt att fundera över det. Har du funderat på hur du vill ha det??

Jag menar i både stort och smått.

Om jag berättar hur jag tänker kanske du delar med dig av dina tankar kring detta.

Jag vill bli kremerad till att börja med, begravd i minneslunden om det inte är så att reglerna är ändrade och jag kan få spridas ut över en vacker äng. 

En dödsannons är inte nödvändig för min del men om nu de som finns för att ta hand om allt efteråt verkligen vill ha det så visst fine. Men jag vill inte ha en massa kristet dravel i den - tror ju ändå inte på Gud - utan i så fall vill jag ha Carpe diem eller något liknande där. 

På begravningsakten vill jag verkligen inte ha en massa sorgsna svartklädda typer, näe de som kommer dit ska komma som de brukar klä sig oavsett hur "lämpligt" det kan anses. För jag vill att de som kommer dit är sig själva så mycket de kan och inte sätta upp en prydlig fasad..

Blommor vill jag inte ha!!!! Kommer ni med det då blir jag arg och lovar att hemsöka dig resten av ditt liv.. Och tro mig det kommer jag fixa..  För faktum är ju att om du  inte kunde ge mig blommor medans  jag levde då har jag baske mig ingen nytta av dem som död. Eller? För inte sjutton kan jag lukta på dem elelr njuta av färgen på dem då? Just det kan göra mig upprörd när jag går på andras begravningar - det faktum att då kan man ödsla bort hur mycket pengar som helst på något som inte betyder något längre - ge hellre blommorna till personen som är i liv eller varför inte kosta på dig att dela med dig av din tid en liten stund, det betyder ju något och gör skillnad.

Det finns två låtar jag vill ha spelade och det är Amazing grace - egentligen på säckpipa men det lär ju inte hända - och Home av Michael Bubblé. Två låtar som betyder mycket för mig.

Efteråt skulle jag vilja att de som samlas faktiskt ställer till med en sjuhelsikes fest, partar loss och dansar på min grav - för det är vad jag skulle ha gjort om jag hade varit där.. Ja vet att det låter hemskt men om man ska hedra någon så ska man väl göra det i den personens anda? Annars är vi ju tillbaka till att hyckla och bara hålla fasaden snygg och sådant skiter ju jag ett stort stycke i.

Nu menar jag inte att det på något vis är fel med svart på begravning, landgångsbjudning och kaffe i församlingshemmet efteråt osv.. Det ställer jag upp på om det krävs av mig. 

Min mormor gick bort för 1,5 år sedan och på hennes begravning bar jag svart, la blommor på kistan och åt landgången efter. Men det var för att min mormor skulle velat ha det på det viset.. För så var hon uppfostrad och uppväxt med att det ska vara.

Nu lämnade jag blommor till mormor varje gång jag hälsade på henne medans hon levde. Och var det inte en blomma var det lite choklad eller något annat som jag visste att hon tyckte om och skulle uppskatta. Och för mig betyder det mer än blomman jag la på kistan..

Och faktum är att det här med begravningar och så är nog det som orsakar mest tjafs, bråk och elände inom den egna familjen - eller i alla fall har det sett ut så i min familj. Kanske inte så mycket själva begravningen men det är ju inte slut med det.... Så till mina barn - eller vilka det blir - som får städa bort mig sen. Släng skiten, spara inte på en massa, trät inte - det e bara materiella ting ändå. Utan se ljust på saker och ta nya tag, för det hade jag velat..

Natti natt - in i drömmarnas land. Ses i Nangijala.

Måndag och ny vecka. Kan ju bara tala om att inledningen på veckan inte har varit någon höjdare. Regnet är konstant och solen lyser med sin frånvaro. Hade ju inte gjort något  om hösten hade varit bättre än sommaren har varit. Vi behöver ju lite ljus i våra liv.

Mitt i allt detta blev det en sväng till Rottne. Tanken var att jag och Titti skulle stannat och åkt hem till Älmhult imån. Så blev det dock inte. Vi kom rätt fort underfund med att vi har det bättre i Älmhult så vi packade fort ihop oss och drog en repa på 23:an..

Men nu var det ju inte det vi skulle orda om idag. Utan idag handlar det om viktiga personer i mitt liv. Och jag får bara välja FEM!!! Lite taskigt att bara få välja ut fem. Dags att tänka till lite här. Hmmm, gnissel - å rackarns det luktar bränt här.. 

1. Den är given fast det blir två som hamnar här. Nämligen mina barn... Dessa bedårande varelser. De är otroligt viktiga för mig och jag skulle helt ärligt kunna göra vad som helst för dem. Och nåde den som petar på dem...

Utan dessa två vet jag inte vad jag skulle göra... Älskar er mina små monster. 

2. Nu blev det ruskigt svårt. Så nu plockar jag upp dem utan någon som helst rangordning. Så vad ni nu än tror så älskar jag er lika mycket.

Örjan kommer här. En helt underbar person som förgyller mitt liv. Han gillar mig i med och motgångar och så mycket som vi har gått igenom. Kul har vi på våra spanrundor och allt annat vi pysslar med.. Löve you, you know!! 

    

3. Tittibusan.. Tänk så nära man kan komma på så kort tid. För ett er sen var vi så där artigt trevliga mot varann och sä nödvändigt hej när vi sågs ute.. Fanns väl inte på någons karta att vi skulle bli det vi är idag... Du ger mig glädje, skratt, stöd, uppmuntran när jag är liten. Och det allra bästa är att vi bara kan vara... En lördag på soffan i mysbrallor, okammad och med chipspåsen på magen. Hur många kan man det med?? Som inte ens skulle få för sig att lyfta på ögonbrynet lite undrande..  Löve you sweetiepie. 

    

4. My darling Jenny.. Det hon inte vet om mig är inte värt att veta. Men å andra sidan finns det ju en förklaring till det. Vi har ju hängt ihop sen urminnes tider, nästan sen stenåldern och dinosaurierna. Tänk alla nattliga matsamtal som varit, resor till och från, alla skratt, all gråt och alla funderingar vi vänt i alla väder.. Trots att det numera är 15 mil mellan oss - på helt fel håll - så vet jag att Jenny finns aldrig längre bort än vad min telefon är.... Löve you, honey. 

    

5. Camilla - för allt vi gjort och haft ihop. Och allt vi säkert kommer göra framöver. Ytterliggare en person där avståndet lägger hinder för våra "verkliga" träffar. 100 mil e ju inget man kör för en fika eller så.. Men det kan man ta igen genom e Finlandsresa, stranddagar på hemma plan och annat smått och gott. Vilken tur att det idag finns diverse oliak sociala nätverk som underlättar kontakten man vill ha. På många sätt är vi så lika men ändå SÅ olika... Och nästa år e de du som kommer till mig och då ska vi ha baluns ordentligt..

Löve you, snöret.... 

    

Mina fem som får hamna på listan. Det finns fler som kunde fått hamna här och er har jag inte på något vis glömt.. Ni har er plats i mitt hjärta men idag var det bara utrymme för fem..

Så för att påtala allas värde och betydelse avslutar jag som vanlig:

VAR RÄDDA OM VARANN OCH KRAMAS I MASSOR!!!