Tänk så skönt det kan vara att få möjligheten till att göra just det. Andas in och andas ut. En sån sak som är så basic och som man så sällan ens bara tänker på. Eller i alla fall på hur extremt mycket energi det kan ta att göra just en sån sak.

För mig, i mitt läge just nu, har det varit ett JÄTTEprojekt. Men idag gav mig doktorn möjligheten till just detta, han gav mig andrum.

Han ger mig tiden att få vara hemma och läka det som behöver läkas. Inte för att den tid han gett mig nu kommer räcka fullt ut men det är en bra bit på vägen. Och det är en sån lättnad.

Nu är det ju inte så att jag "bara" ska gå hemma. Nej då, det finns annat som ska göras. Har ju framöver diverse möten och annat som ska klaras.

Och jag är synnerligen medveten om att det kommer bli mitt livs resa jag kommer göra den närmsta framtiden.

Nu är det äntligen dags att försöka göra mig av med det bagage jag inte vill dra med mig vidare i livet. Och det finns en hel del.

Jag tror på en ljusare framtid och jag tror absolut på att jag kommer bli en bättre människa när jag har gjort detta. Även om jag verkligen FASAR för vad det kommer innebära på vägen.

Jag är så oändligt tacksam för tiden jag får att fixa detta. Och jag är ännu mer tacksam för att jag vet har jag en familj, ett par RIKTIGA vänner och en omgivning som är villiga att hjälpa mig genom detta. Ni kommer att få finnas där för mig. Älskar er så oändligt mycket och det vet ni om.

Så nu vänder jag ansiktet mot solen, ser fram mot våren. Ett steg i taget.