Jaha, här sitter jag igen. Tack och lov har jag en rätt bra dag idag. Glädjs åt att solen skiner från klarblå himmel. Jag har tagit mig ur sängen relativt snabbt idag. Har faktiskt till och med pallat med lite hushållsnära tjänster i hemmet. Flitens lampa har minsann lyst på mig... Men nu ska man ju inte förta sig utan lagom e bäst..

Om jag nu ska sammanfatta de senaste dagarna så har de varit väldigt upp och ner. Känner dock att jag inte varit i närheten av att vara fågel någon dag. Utan snarare pendlar jag mellan fisk och mittemellan-läge. Igår tex var en riktigt usel dag. Då var jag väl i det närmsta en djupt dykrypande vattenvarelse. Idag når jag ytnivå eller kanske till och med så pass så att jag kan ses som en dagslända som hoppar på ytan. Och jag är lika skör som dagsländan. Och för mig är det jobbigt att känna på detta viset.

Tyvärr är det ju så att när man inte mår bra i själen snurrar tankarna på högvarv. Både positiva och negativa. Saker och ting hamnar gärna på sin spets. Och detta har fått mig att fundera på hur det egentligen står till i världen. Eller snarare på huruvida jag faktiskt lyckats polera min fasad så pass att omgivningen inte kan förstå att jag inte är så stark som det ser ut som.... Som läget är just nu så räcker det med minsta kravnivå så bryter jag ihop. Ändå framförs önskemål om att fixa ditten och datten och säger man nej så är man dum och otrevlig!!! Jag är så innerligt trött på detta. Försöker verkligen rensa bort energitjuvarna i mitt liv. För jag anser det för jäkligt att man ska behöva känna ångesten och frustrationen rusa runt i kroppen som ett skenande tåg som inte ens stoppar om det kör in hårt i väggen.. Känns stundvis tröstlöst. Å ska man behöva medicinera pga omgivningen?? Egentligen tycker jag inte det men vad har man för val? Det blir ju lite som att välja mellan pest och kolera...

Jag sitter vid sidan av och känner livet passera utan att jag deltar. Och inte blir det bättre av att man ska vända och vrida på saker. Vad vill jag med mitt liv? Just nu känner jag mig redo för att dra täcket över huvudet. Å visst jag är sjukskriven och kommer vara så ett tag framöver.... Men sen då? Tanken på att återgå till mitt "vanliga" liv och jobb finns inte. Känns som att jag ska ha något "oviktigt" jobb som att förpacka skruvar åt Samhall.... Inte för att det är något fel på Samhall, absolut inte. Utan det jag menar är jag behöver något kravlöst/ansvarsfritt. Något som ingen annan blir lidande av om jag inte utför just en tisdag, eller vilken dag i veckan som....

Fågelläge vore trevligt att befinna mig i men det lär dröja. Så därför frågar jag mig hur mycket man ska behöva ta innan den totala botten är nådd? Varför är det så svårt att få folk att fatta när det är nog??? Var är helt vanligt vett och sans och empati för sina medmänniskor???